juliabirath

Alla gånger man panikgråtit i väntan. I över ett halvår. Föreställt sig scenariot som koma tt äga rum idag.

Men det är tomt. Känner inte. Vet inte. Tänker inte. Kommer tårar ibland, men då vet jag inte varför. Som separerad från mitt inre jag. Kan inte. Vill inte. Förstår inte. Förstår inte alls. Kanske kommer det snart. Kanske har jag redan förbrukat gråten. Är jag inte ledsen? Klart jag är. Förstår ingenting. Kanske väller det över som en våg snart. När jag minst anar det. I all världens opassande situationer. Jag vet inte.

Ändå var det skönt att väntan är över.

Det kommer nog snart.

Iallfall, hejdå farfar.